Konstnärerna
I museet Martinssonska Gården, visas idag Johnny Martinssons skulpturer samt måleri och grafiska verk av Oskar Wickström, Thure Wahlström och Per Serre. Med tiden är tanken att även andra konstnärer ska bjudas in att ställa ut och det ska vara ett museum öppet för utveckling. Du kan läsa mer om konstnärerna Johnny Martinsson, Per Serre, Thure Wahlström och Oskar Wickström nedan.
Johnny Martinsson 1934-2024
Några inspirerande upplevelser i en vedbod, långfredagen 1963 kommer att bli livsavgörande för skulptören Johnny Martinsson. Som autodidakt förstod han snart att han ständigt måste öva sitt seende, ompröva sina gestaltade former och de olika tekniska lösningarna. Att han tålmodigt måste betrakta omvärlden för att kunna närma sig, och fånga, ett ögonblick där det tidlösa finns inskrivet.
Men hur började det egentligen? Johnny Martinsson föddes 1934 och växte upp på Tärnö i Karlshamns skärgård. I ett samhälle präglat av hårt arbete och svårigheter men där det samtidigt också fanns en väldig värme, stor gemenskap och medmänsklighet. Fadern Emil var skeppsbyggare och när modern Edit dör i TBC är sonen Johnny endast ett och ett halvt år gammal. Nu växer han upp hos sin mormor, den kraftfulla Karolina Pettersson som tidigare fött och fostrat tolv barn.
Barndomen präglas av de dagliga vedermödorna, skolarbetet och de lekfulla upptågen på ön men kanske främst ändå av närheten till den älskade mormodern och hennes livsberättelser. När mormodern dör flyttar han, 13 år gammal, in till Karlshamn och bor först hos sin farmor och senare en tid hos sin kusin Yngve. Tidigt måste han tjäna ihop till sitt uppehälle och han får då tillfälliga arbeten som springpojke på bl a Axel Rosengrens grossistfirma och på Frans konditori.
Innan allting får sin definitiva konstnärliga inriktning där i svärföräldrarnas vedbod, påsken 1963, har Johnny Martinsson hunnit med att, under ett par år, bo i Borås och arbeta på Algots. Några år till sjöss för honom till Sydamerikas öst- och västkuster. Han har gift sig och fått dottern Pia. Familjen bor till en början i Asarum och senare flyttar de till Svängsta. Någonstans mitt i dessa vardagens rörelser måste ändå en konstnärlig längtan ha funnits eftersom han, på distans, har gått en teckningskurs på NKI.
I förfädernas hem, liksom i uppväxtens olika miljöer fanns annars inte mycket av konstnärliga impulser. Men man ska nog inte underskatta betydelsen av att växa upp med havet som synfält, form och livsrum.
Det var också en överraskande upptäckt för Martinsson själv när han förstod hur genomgripande uppväxten, fartygstraditionerna och livet vid havet verkligen var och hur detta har präglat hans liv och konstnärliga uttryck:
” Jag har under nästan hela min konstnärstid haft böjda linjer i mina skulpturer. Det var ett konstaterande som jag gjorde för inte så särskilt många år sedan. Jag tror att de linjerna kommer från fiskebåtarna, det s k springet, linjen som går från för till akter, stävarnas form och naturligtvis kölen. Jag minns att när båtarna var uppdragna på land så kunde jag sätta mig ner på marken framför båten och njuta av formen. Något som också är vackert är när en trålare eller skuta är spantsatt. Att se dessa båtens revben är en otrolig skönhetsupplevelse. Dessa spantformer har jag använt mycket i min gestaltning”.
Se film från jubileumsutställningen i Ronneby på johnnymartinsson.se
Per Serre
Per Serre målar landskap. Han ger oss en natur, sedd genom ett personligt temperament. Han vill få oss att upptäcka det stora i det lilla – och omvänt! Drivkraften är att i det redan välkända kunna frilägga helt nya sidor. I såväl det förbisedda som i det ingrodda och livskraftiga. Ett landskap består ju också av allt detta: det sedda och osedda, igenkänningen och nyupptäckten, rörelsen och stillaståendet, minne, historia och framtidsaningen. Det är bara själva synfältet – och ögats avläsning – som skiftar.
Hos Per Serre växlar också seendet ständigt. Ibland står han på avstånd och ger oss en översikt av sitt landskap, med sin höga och karakteristiska horisontlinje. Alltid med en inbyggd, färgrik och förvandlande rörelse som sveper in över naturens former. Ofta med en kust – och havsnära känsla. I nästa ögonblick kryper han närmare och ger oss en närbild där all koncentration, och koloristiska känslighet, ligger på några enstaka växter, ett par jordfåror, blommor eller trädgrenar. Här talar minnet och själen lyssnar uppmärksamt! Formaten växlar på ett motsvarande sätt: intima små bilder varvas med de större panorama-dukarna.
Vårens och höstens lysande – och ibland nästan utmanande – färgskalor låter han även möta vinterlandskapets mera svartvita, grafiska nyansvärldar. En ”nedsläckning” som inte innebär att intensiteten eller närvaron avtar – snarare tvärtom. Det snövita, ljusdiset och den nattfrusna och svartbruna jorden smälter samman i samtidigt både i kraftfulla och känsliga landskapsbilder.
Vi betraktar visserligen ett landskap i en slags inkapslad väntan, men det är som om det överallt finns underliggande kraftfält ur vilka det, när som helst, kan springa fram helt nya och oväntade färgskalor…
Hur fångar man ljuset och färgskiftningarna i ett landskap? När glider en realistiskt iakttagen natur över i en mer abstrakt formvärld? Det är med frågor av det här slaget som Per Serre rör sig vidare i sin gränsvärld: mellan det iakttagna och det gestaltade. Mellan det representativa i själva synintrycken och i landskapens föränderlighet. Mellan tålamodet i en lång väntan på att verkligen få se och den nyfikna, skälvande ivern i den plötsliga upptäckten.
Människan syns aldrig direkt i bild hos Per Serre, men spåren av hennes rörelser är ändå alltid närvarande. Kanske gör man bäst i att betrakta hans målningar, av den skiftande naturen, som en serie livskraftiga motbilder till den kortsiktiga rovdrift och kalhuggning som kan göra så förödande ingrepp i vår natur, i våra livsrum. Konsekvent utvecklar Per Serre sin bildvärld till att vara en både ömsint, nyanserad och expressiv kartläggning av en natur som också skall rymma förutsättningarna för ett mänskligt liv.
Läs mer på: www.serre.se
Thure Wahlström 1908-1998
Thure Wahlström föddes och växte upp i Sölvesborg. Hans far var byggnadssnickare och Thure var äldst av fyra syskon. Han hette från början Svensson i efternamn men tog sin mammas flicknamn Wahlström och lade till ett h i Ture. Det blev så småningom hans signatur vilken han använde på sina målningar, ThSW.
I Sölvesborg gick Thure som målarlärling för att sedemera arbeta som yrkesmålare. Han lärde sig marmorera, dra linjer, skapa antika landskap och den gedigna hantverksgrunden var lagd. Han träffade sin fru Gunborg och de gifte sig 1934 och flyttade sedan till Svängsta.
Under 40-talet började Thure alltmer ägna sig åt sitt eget måleri och konstnärsskap.
Thure mötte Oskar Wickström och till en början arbetade de tillsammans med
renoveringsuppdrag. Vänskapen blev en konstnärlig inspirationskälla för Thure.
Under kriget låg Thure inkallad på Öland och där utvecklades hans måleri till stor konst.
Thure fick en mentor i professor Wilhelm Smith i Guövik och med hans uppmuntran åkte Thure till Stockholm för att studera hos Otte Sköld och Isaac Grunewald.
Skärgården lockade med sin vackra natur och 1951 köpte familjen en stuga på Ekö.
Skärgårdens natur och fiskarbefolkning intresserade Thure hela livet. Där fanns motiven, gubbarna, livet och fåglarna.
Lika mycket som skärgården, lockade resor tillsammans med konstnärsvännerna Oskar Wickstöm och Per Serre. De reste bl a till Marocko för att få ny inspiration.
I samarbete med Curt Mattsson kom Thure att alltmer arbeta med äldre målningstekniker och renoveringar, exempelvis av Asschierska huset. 1961 fick han i uppdrag av advokat Santesson att arbeta med Karlshamns museum. Han restaurerade väggmålningar och tak på Smithska huset.
Det var bra för ekonomin att kunna ägna sig åt både sitt eget måleri och de uppdrag han fick för att restaurera.
När Thure var i 50 årsåldern köpte han och hustrun Gunborg fastigheten på hörnet
Drottninggatan 14 Lotsgatan 6. Huset var byggt ca1720 och där lade Thure ner sin själ. Dörrar och snickerier räddades och 1700-tals målningar togs fram.
Intresset för gamla hus delades av Oskar Wickström som köpte ett hus på Lotsgatan 10 och så småningom köpte Johnny Martinsson hus på Lotsgatan 8. Tre konstnärer på samma gata och Per Serre anslöt sig också till huset som Oskar en gång ägde. Alla fyra är nu representerade på Martinssonska Gården.
Oskar Wickström 1910-1997
Oskar föddes i Tyskland och var fjorton år gammal när familjen flyttade till Sverige. De bosatte sig i Vekerum, Karlshamns kommun, som var faderns hemtrakter. Oskars far, som också hette Oskar, var dekorationsmålare och restaurator med egen målarfirma. Sonen Oskar började arbeta i faderns firma redan som fjortonåring. Oskar hade många syskon och det var en självklarhet att bidra till familjens försörjning.
På kvällarna, efter dagsverket, började Oskar måla egna bilder. Han lärde sig uppskatta stafflimåleriet.
Arbetet som dekorationsmålare och konservator förde Oskars far till många olika platser runtom i södra Sverige. Oskar följde med sin far och det var i kyrkor och andra äldre offentliga byggnader som Oskar upptäckte ljusets betydelse. Han lärde sig se och iaktta ljus och skugga noggrant. Han skolade sin blick när det gällde färg, material och perspektiv. Oskars enastående färgsinne växte fram.
Oskar arbetade fram till 1940-talet i faderns målarfirma.
Oskar gick även några terminer på SM-konstskolan i Malmö i slutet på 1940-talet.
Straxt efter kriget, sent 1940-tal, åkte Oskar och Thure Wahlström ner till ”kontinenten”. De reste runt i ett krigshärjat Europa. De vidgade sina vyer och samlade intryck och kunskaper. Långresorna förde dem även till Marocko. Det var en resa med stark sol, sand, tiggare, samt starkt kryddad mat och ständigt ont om pengar, något som satte sina spår hos båda två.
Oskar gifte sig på 40-talet med Britta Sjögren. Paret fick två barn, dottern Mona-Lisa och sonen Hans. Det finns en oljemålning av dottern Monalisa på museet, en tidig barndomsbild från 1950-talet.
Oskar arbetade en längre tid hos målarkonservator Sven Wahlgren i Jönköping, under den tiden restaurerade han bl.a. Västerås Domkyrka, men även andra kyrkor runt om i landet.
Tidigt i livet intresserade sig Oskar för det gamla, det nötta, det använda, det som bar spår av tid. När han fick se det fallfärdiga huset på Lotsgatan 10, i slutet av 1960-talet, köpte han huset och räddade det från ett överhängande rivningshot. Så småningom flyttade Oskar tillsammans med familjen in i huset och det var då som vänskapen med grannen Johnny Martinsson växte fram. Båda räddade var sitt fallfärdigt hus och de gjorde det mesta av renoveringsarbetet själva.
På Lotsgatan 6 bodde även vännen Thure Wahlström. Både Oskar och Thure köpte hus i skärgården och där tillbringade de mycket tid som användes till måleri och skärgårdsliv.
Per Serre kom in i bilden 1977. Per, Oskar och Thure reste tillsammans till Öland, Normandie, Skagen, Gotska Sandön, platser med speciellt ljus. De reste till Norge och den dramatiska fjällvärlden.
Skärgårdsmålningarna, med sitt speciella ljus, sin svävande atmosfär, kom till när vännerna åkte ut till kobbar och skär runtom i västra Blekinge. Ju värre väder desto bättre, tycke de. Då rörde det på sig och det blev karaktär i landskapet.